Att gå vidare…

…och fortsätta leva, är det så lätt?
Nej, det är det inte, men nödvändigt!

Hade tänkt fortsätta skriva här, men jag kan inte…det här är Tindras historia som jag måste avsluta här. Den var tänkt att berättas för henne när hon skulle vara stor nog att förstå vad hon gått igenom, men nu ska jag istället spara den till Freja, så att hon, när hon är stor nog, får läsa om hur det var när hennes tvillingsyster var sjuk och blev en ängel.

Jag fortsätter skriva här istället!

Största kramen och ett stort tack till alla er som följt oss här!! Det har varit otroligt värdefullt för mig att läsa alla kommentarer och mail!
Hoppas vi ses i nya bloggen också!

Kram Jenny!

Hon ligger ju för fan inte i sin säng!!!

Det var längesen hon gjorde det…så längesen, att jag faktiskt inte ens minns hur hon såg ut eller luktade då. Jag minns faktiskt ingenting…förstår att det är kroppens och hjärnans sätt att skydda mig, men tro mig när jag säger att jag försöker minnas…

Varje kväll när jag nattat Freja går jag även in till Tindra…lägger en puss på hennes kudde och säger gonatt. Sen, innan jag lägger mig går jag alltid upp ett par gånger för att kolla till Freja, även då går jag in i Tindras rum…för att försöka minnas. Ibland, som ikväll, brister det. Hon är inte där…och jag går sönder…igen! Jag är inte ens halv utan Tindra. Hur ska det då kännas när jag till slut inser att hon faktiskt är borta för alltid? Kan jag ens andas då??

Vardag utan Tindra…går det??

Svaret blir: Nja…knappt. Konstigt nog så fortsätter jorden att snurra och människor omkring lever sina liv som om inget hänt…och det har det inte heller…inte i deras liv i alla fall. I mitt liv, som konstigt nog också måste gå vidare, finns Tindra med i mina tankar och i mitt hjärta dygnet runt.

Det är tre veckor sedan jag skrev. Jag finner en enorm tillfredsställelse i att rensa i trädgården, men har även insett att operationsområdet begränsar mig…man använder magmusklerna till mer än man tror, t.ex när man sågar syrénbuskar. Jag hade fruktansvärt ont efter det, och blir smärtsamt fysiskt påmind om vår vistelse i Göteborg, anledningen till att vi blev kvar så länge, den långa väntan, alla operationer och all oro…allt förgäves…och den känslan är så förbannat obeskrivligt överjävlig!!

Det snurrar många ”varför” och ”tänk om” i mitt huvud, men jag är övertygad om att läkare och kirurger har fattat de beslut som varit nödvändiga, och jag försöker finna lite tröst i att Tindra slipper ha ont och hon slipper även en väldigt lång och besvärlig återhämtning med hudtransplantationer och annat skit som hon skulle ha behövt gå igenom. Klen tröst…

Jag har även genomlidit hennes begravning, som jag trodde skulle bli den värsta av dagar, men det var det inte… Det var den tredje värsta. Den näst värsta dagen var den 5:e november, då fick vi beskedet om tumören…jag valde kista redan då. Den absolut värsta dagen var den 22:a april, tre dagar efter tjejans fyraårsdag, när jag höll om Tindra med tårarna forsande, när vi var tvungna att säga gonatt för alltid. Jag fortsätter i och för sig att säga gonatt varje kväll ändå, och när jag tittar till Freja går jag även in till Tindras rum, som vanligt, och lägger en puss på hennes kudde…

Jag längtar efter dig gumman!!!

Tomrum

Nu har vi varit hemma i en vecka och en dag…Jag har längtat hem så länge, men det var inte så här det skulle vara. Det var helt enkelt ett rent helvete att komma in genom dörren förra måndagen. Freja hade varit vaken hela vägen i bilen och skulle direkt i säng, så det var bara att ta ett djupt andetag och försöka få benen att bära hela vägen upp till övervåningen där tjejans rum är…det gick, om än knappt.

Dagarna har flutit förbi ändå, vissa tunga, andra ännu tyngre…försöker hitta på saker med Freja, men jag orkar ju nästan ingenting. Som tur är finns det andra som orkar då. Idag tog vi med henne till Himlabadet och hon hade så hysteriskt kul, alldeles exhalterad var hon när hon simmade runt, runt med sina lila puffar, helt själv på det djupa. Jag skrattade så himla gott med henne, för att i nästa sekund försöka svälja den där klumpen i halsen som nästan kväver mig, när Freja sa: Om Tindra vore här nu, så skulle hon vara lika duktig som jag och simma själv. Ja, svarade jag, det skulle hon nog…

…

Jag kommer fortsätta skriva här, har jag bestämt mig för, men inte idag… Har för bara några timmar sen kommit hem från Göteborg. Nattade Freja, har faktiskt varit och tryckt ansiktet i Tindras kudde, men det var nytvättat i hennes säng…
Säger gonatt och ber att få återkomma i morgon.

Kram J

Långfredagen…

Hade tydligen lyckats somna ett par timmar, men vaknade 10.15 av att jag mådde så fruktansvärt illa. Jag låg kvar i sängen och kände hur hjärtat rusade i bröstet och undrade varför ingen ringt, som de brukar göra, för att tala om att allt går som det ska. Jag klev upp för att dricka lite vatten…då ringde telefonen, privat nr, hjärtat stannade en stund…de ringde för att tala om att operationen var över och undrade om jag och Roger kunde komma, de hade ordnat ett rum där vi kunde sitta och prata ostört, för det fanns mycket att prata om och kirurgen var kvar. Inom mig förstod jag redan då, men ändå hoppades jag att det bara tekniska fakta det gällde…för visst hade hon sagt att Tindra snart skulle vara tillbaka på sitt rum…

Jag väntade utanför till Roger kom…ingen av oss ville gå in, men efter spekulationer hit och dit gick vi in för att få svar. Vi fick höra att när de tog ur levern hade sett att tarmarna inte såg friska ut, de valde att ändå sätta in den nya levern och vänta en stund för att se om det möjligen var så att tarmarna såg mörka ut på grund av blodet i buken, men när de tittade igen såg de att tarmarna var förstörda då de varit utan syretillförsel för länge, vilket man inte kan se med röntgen. Det fanns bara 40 cm frisk tarm och det klarar man sig inte på och väntan på en ny donator skulle hon inte överlevt…så de var tvungna att avbryta operationen.

Tindra fick fortfarande noradrenalin för att hålla blodtrycket och respiratorn var fortfarande igång, så hon var fortfarande vid liv och vi skulle få chansen att ta farväl. När vi fick gå in till henne blev jag lite chockad över hur hon såg ut…det var inte min lilla tjej som låg där…hon var så svullen och såg helt mörbultad ut. Jag kramade om henne så gott det gick och viskade, så ja, så ja gumman, ingen fara, mamma är här…men det var nog mest för att lugna mig själv. När de stängde av medicinen och sänkte syret i respen, sa de att det nog skulle gå ganska fort, så vi satt på varsin sida sängen, höll hårt i varsin hand och stirrade, till en början, maniskt på skärmen. Efter nån timme försökte jag mig på att sjunga lite, men rösten bar inte, efter ytterligare en timme läste jag Gonatt måne, när det gått tre timmar och Tindras hjärta vägrade ge upp, berättade de att möjligheten att stänga av respen fanns. Kommer hon märka nåt av det, frågade jag. De sa att hennes blodtryck var så lågt och att hjärnan redan lagt av, så hon skulle inte känna någonting. Vi tog ett gemensamt beslut och var väldigt överens om att nu får det vara nog av denna omänskliga plåga och väntan…Skärmarna stängdes av först och sen respiratorn…Jag höll om henne så hårt jag bara kunde medan hon tog sina sista andetag, när hennes hjärta slutade slå, när musklerna fick hennes huvud att vrida sig mot mig för sista gången och medan mina tårar blötte ner hennes kind…Jag skulle gett mitt liv för att få känna hennes armar om min hals…bara en enda gång till!! Klockan var 15.10 på årets längsta dag!

Fick en dikt från en vän…

Don’t Tell Me

Judi Walker
Copyright 98

Tindras kamp är över…

…nu börjar vår familjs svåra kamp istället…

Klockan 15.10 tog vår krigarprinsessa sitt sista andetag och somnade in. Tack för de fyra år vi fick med dig goa unge!! När morfar kommer och möter dig, får du ge honom en stor kram från mig.

Älskar dig, sov gott, syns sen…tja ba…

Fjärde gången gillt?!

Vid tretiden idag fick vi veta att det fanns en lever som kanske skulle passa Tindra, men eftersom en massa prover måste tas och man inte kan säga säkert förrän den är utopererad om den kan användas, har vi väntat och våndats i över tolv timmar…hoppas vågar man ju knappt längre. Efter dessa tolv timmars väntan, fick vi äntligen klartecken…operationen blir av! För en stund sen hämtade de lillsessan, och en ännu längre och jobbigare väntan börjar, fylld med rädsla, hopp, förtvivlan, böner, ännu mer hopp och frågorna…Kommer hon klara detta? Kommer hon orka? Vid förra operationen hade de gett henne 25 liter blod…25 liter!! Att det är en högriskoperation är vi väldigt medvetna om, men Gode Gud, måtte detta gå vägen, det måste bara vara vår tur nu…

Sänder en tanke till donatorns anhöriga…Jag beklagar verkligen er förlust, men jag hoppas att beslutet att donera inte är förgäves och att det kan ge mitt hjärta livet åter!

Grattis tjejan på 4-årsdagen!!

För fyra år sedan vid den här tiden, var jag en väldigt nybliven mamma till två. Överväldigad, omtumlad, lycklig, trött och beredd på mycket, och rädd för lite…

Tindra och Freja, som de hette redan i magen, hade bråttom till världen från första början. Jag hade väl knappt bestämt mig för att sluta med p-piller innan jag var gravid, att det skulle gå så fort hade jag aldrig trott, sen att jag inte kopplade att jag var gravid förrän jag var i tredje månaden gjorde att graviditeten kändes ganska kort. Det flöt på bra utan större besvär, inget illamående, inga överdrivna smärtor, bara en väldigt stor mage. Då jag väntade tvillingar, hade jag fått det bestämda rådet att ligga på soffan eller i sängen så mycket jag kunde, men en otroligt vacker vårdag i april bestämde jag mig för att åka ut till havet och sätta mig på klipporna i solen med en bra bok…det är ju också vila, tänkte jag. Jag ”skuttade” runt på klipporna för att hitta ett bra ställe där det var lä, men efter en stunds hoppande och klättrande gav jag upp och åkte tillbaka till stan för att fika med min goda vän Regina istället. När kaffet var uppdrucket och vi reste oss för att gå, blev det väldigt blött i mina byxor. Regina, sa jag, skulle du kunna skjutsa oss till förlossningen, jag tror det är dags…

Efter att ha legat stilla ett par dagar på sjukhuset blev jag igångsatt på morgonen den 19.e april. Freja kom först med huvudet före och fick vänta i famnen på en sköterska. Sju minuter senare blev Tindra utryckt med fötterna först och bokstavligt talat, uppslängd på min mage, då fick Freja också komma till mig. Det hela tog cirka åtta timmar, vi kom igång när världens bästa barnmorska Jenny började sitt pass, och var färdiga när hon slutade…vi körde en schemalagd förlossning..:)

Jag hade förväntat mig en jättejobbig graviditet, en mardrömslik förlossning…jag var, som nästan alla andra mammor, uppe på natten för att lyssna efter andetag, livrädd att de skulle dö i sömnen…jag hade många farhågor, många rädslor, men inget blev så illa som jag föreställt mig…förrän nu…fyra år senare. Det är otroligt vackert vårväder, men jag åker inte till havet med en bra bok. Jag sitter vid en säng på BIVA och läser Bamse och Mamma Mu och tittar på paket som väntar på att öppnas. I den sängen ligger mitt liv, den modigaste, tjurigaste och starkaste fyraåring jag känner. Nu ber jag för att hon ska få en present som räddar henne tillbaka till livet. Freja, också mitt liv, är också supertuff, stark och tjurig…Grattis på födelsedagen, mammas hjärtegull…Jag älskar er så mycket!!