Det var en gång en hand, den minsta och sötaste jag sett.

En hand som sökte sig till min, som tyckte om att vila i min…ofta.

En hand som växte och blev rund, mjuk och varm.

Som tyckte om att smeka en kind eller arm den tyckte om.

En liten, rund, mjuk och varm hand med rosa nagellack..

..som ofta vilade i min.

En liten, torr hand som jag lät vila i min varje dag i två månader och två veckor.

Som ibland reagerade på min beröring och smekte lite tillbaks.

En hand med lite rosa nagellack kvar.

En som ändrade färg och blev tunnare för varje dag…

Den som för ett och ett halvt år sedan kallnade

och så brutalt tvingade mig att släppa taget om den.

Jag hade kunnat hålla din hand för evigt Tindra…

skulle hållit den för evigt om det gick!

Det jag har nu är en avgjutning i gips som de fina sköterskorna gjorde

Den och minnet av känslan av din hand i min…

”Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag”

…

Saknar dig så mycket snuttan!!
Livet är inte detsamma utan dig… Älskar dig oändligt!!

Mamma

Hade tänkt fortsätta skriva här, men jag kan inte…det här är Tindras historia som jag måste avsluta här. Den var tänkt att berättas för henne när hon skulle vara stor nog att förstå vad hon gått igenom, men nu ska jag istället spara den till Freja, så att hon, när hon är stor nog, får läsa om hur det var när hennes tvillingsyster var sjuk och blev en ängel.

Jag fortsätter skriva här istället!

Största kramen och ett stort tack till alla er som följt oss här!! Det har varit otroligt värdefullt för mig att läsa alla kommentarer och mail!
Hoppas vi ses i nya bloggen också!

Kram Jenny!

Varje kväll när jag nattat Freja går jag även in till Tindra…lägger en puss på hennes kudde och säger gonatt. Sen, innan jag lägger mig går jag alltid upp ett par gånger för att kolla till Freja, även då går jag in i Tindras rum…för att försöka minnas. Ibland, som ikväll, brister det. Hon är inte där…och jag går sönder…igen! Jag är inte ens halv utan Tindra. Hur ska det då kännas när jag till slut inser att hon faktiskt är borta för alltid? Kan jag ens andas då??

Det är tre veckor sedan jag skrev. Jag finner en enorm tillfredsställelse i att rensa i trädgården, men har även insett att operationsområdet begränsar mig…man använder magmusklerna till mer än man tror, t.ex när man sågar syrénbuskar. Jag hade fruktansvärt ont efter det, och blir smärtsamt fysiskt påmind om vår vistelse i Göteborg, anledningen till att vi blev kvar så länge, den långa väntan, alla operationer och all oro…allt förgäves…och den känslan är så förbannat obeskrivligt överjävlig!!

Det snurrar många ”varför” och ”tänk om” i mitt huvud, men jag är övertygad om att läkare och kirurger har fattat de beslut som varit nödvändiga, och jag försöker finna lite tröst i att Tindra slipper ha ont och hon slipper även en väldigt lång och besvärlig återhämtning med hudtransplantationer och annat skit som hon skulle ha behövt gå igenom. Klen tröst…

Jag har även genomlidit hennes begravning, som jag trodde skulle bli den värsta av dagar, men det var det inte… Det var den tredje värsta. Den näst värsta dagen var den 5:e november, då fick vi beskedet om tumören…jag valde kista redan då. Den absolut värsta dagen var den 22:a april, tre dagar efter tjejans fyraårsdag, när jag höll om Tindra med tårarna forsande, när vi var tvungna att säga gonatt för alltid. Jag fortsätter i och för sig att säga gonatt varje kväll ändå, och när jag tittar till Freja går jag även in till Tindras rum, som vanligt, och lägger en puss på hennes kudde…

Jag längtar efter dig gumman!!!

Dagarna har flutit förbi ändå, vissa tunga, andra ännu tyngre…försöker hitta på saker med Freja, men jag orkar ju nästan ingenting. Som tur är finns det andra som orkar då. Idag tog vi med henne till Himlabadet och hon hade så hysteriskt kul, alldeles exhalterad var hon när hon simmade runt, runt med sina lila puffar, helt själv på det djupa. Jag skrattade så himla gott med henne, för att i nästa sekund försöka svälja den där klumpen i halsen som nästan kväver mig, när Freja sa: Om Tindra vore här nu, så skulle hon vara lika duktig som jag och simma själv. Ja, svarade jag, det skulle hon nog…

Kram J

Jag väntade utanför till Roger kom…ingen av oss ville gå in, men efter spekulationer hit och dit gick vi in för att få svar. Vi fick höra att när de tog ur levern hade sett att tarmarna inte såg friska ut, de valde att ändå sätta in den nya levern och vänta en stund för att se om det möjligen var så att tarmarna såg mörka ut på grund av blodet i buken, men när de tittade igen såg de att tarmarna var förstörda då de varit utan syretillförsel för länge, vilket man inte kan se med röntgen. Det fanns bara 40 cm frisk tarm och det klarar man sig inte på och väntan på en ny donator skulle hon inte överlevt…så de var tvungna att avbryta operationen.

Tindra fick fortfarande noradrenalin för att hålla blodtrycket och respiratorn var fortfarande igång, så hon var fortfarande vid liv och vi skulle få chansen att ta farväl. När vi fick gå in till henne blev jag lite chockad över hur hon såg ut…det var inte min lilla tjej som låg där…hon var så svullen och såg helt mörbultad ut. Jag kramade om henne så gott det gick och viskade, så ja, så ja gumman, ingen fara, mamma är här…men det var nog mest för att lugna mig själv. När de stängde av medicinen och sänkte syret i respen, sa de att det nog skulle gå ganska fort, så vi satt på varsin sida sängen, höll hårt i varsin hand och stirrade, till en början, maniskt på skärmen. Efter nån timme försökte jag mig på att sjunga lite, men rösten bar inte, efter ytterligare en timme läste jag Gonatt måne, när det gått tre timmar och Tindras hjärta vägrade ge upp, berättade de att möjligheten att stänga av respen fanns. Kommer hon märka nåt av det, frågade jag. De sa att hennes blodtryck var så lågt och att hjärnan redan lagt av, så hon skulle inte känna någonting. Vi tog ett gemensamt beslut och var väldigt överens om att nu får det vara nog av denna omänskliga plåga och väntan…Skärmarna stängdes av först och sen respiratorn…Jag höll om henne så hårt jag bara kunde medan hon tog sina sista andetag, när hennes hjärta slutade slå, när musklerna fick hennes huvud att vrida sig mot mig för sista gången och medan mina tårar blötte ner hennes kind…Jag skulle gett mitt liv för att få känna hennes armar om min hals…bara en enda gång till!! Klockan var 15.10 på årets längsta dag!

Judi Walker
Copyright 98

Klockan 15.10 tog vår krigarprinsessa sitt sista andetag och somnade in. Tack för de fyra år vi fick med dig goa unge!! När morfar kommer och möter dig, får du ge honom en stor kram från mig.

Älskar dig, sov gott, syns sen…tja ba…