Ett blad vänds i livets bok och allt blir svart

Så blev det fredag. Mamma jobbade, Freja var på dagis och Ronnie var hemma med Mirabelle och Oliver…jag var ensam med Tindra i lekrummet på avd 44 när läkaren kom. Hon frågade om jag var ensam där med Tindra , när jag svarade ja undrade hon om vi hade ett rum vi kunde gå till för att prata ostört. Jag och Tindra satt på sängen och läkaren mittemot på en stol, när hon tog min hand och sa: Jag förstår att du har dina farhågor och att du redan anar vad jag kommer att säga, det är det du befarar…knölen du känner på Tindras mage är en tumör…

Det kändes som att sugas ner i en avgrund och tårarna forsade ner för mina kinder…vi fick avbryta där och jag samlade mig än en gång för Tindras skull. Medan hon tittade på tv gick jag ut och ringde Ronnie och bröt ihop igen… Du måste komma hit…det är cancer,  var väl ungefär vad jag fick fram.

Så satte karusellen igång…mamma fick hämta Freja på dagis, Anders hämtade Oliver och Mirabelle så att Ronnie kunde åka till oss…tror inte det tog mer än en timme.

Fick inte så mycket information vad jag minns…bara att vi skulle åka till Umeå för vidare utredning och cellgiftsbehandling. De ville att den första informationen skulle komma från de specialiserade läkarna där istället.

Feber..igen.

Tindra har feber idag..igen…vet inte hur många gånger jag fått hämta henne från dagis senaste månaderna. Hon är inte sjuk heller, bara varm, sen går det över. Hon klagade lite över ont i magen… eftersom hon inte varit på toaletten som hon ska och har varit lite dålig att äta, vilket är väldigt olikt henne, kände jag lite på magen och tyckte att hon kändes lite hård precis under revbenen. Jag klämde och kände på oss andra i familjen, men ingen annan kändes så…nästan som en muskelknut var det.

Ringde vårdcentralen direkt på morgonen och fick en eftermiddagstid. Hon klämde lite på Tindras mage och stack henne i fingret för en snabbsänka…inte en tår…mammas duktiga tjej. Då doktorn tyckte att infektionsvärdet var ganska högt tyckte hon att vi skulle åka till barnkliniken direkt och skrev en remiss. Ringde hem till Ronnie och bad honom hämta Freja. Jag vet inte hur lång tid det kan ta, sa jag, men vi kanske hinner hem till middan.

Det gjorde vi inte…

De började med blodprover och bajsprover…klämde mer på magen och sa att det här känns som ett större område än vad vi kan läsa i remissen, vi vill göra ett ultraljud. De som gjorde ultraljudet viskade och pekade på skärmen…jag började bli orolig. Vi har gjort iordning ett rum på avd 44 där ni kan vänta, sa de. Jag frågade om vi måste stanna över natten och fick svaret att de ville invänta alla provsvar innan vi fick åka hem. Ringde mamma som fick komma med tandborste och nåt att äta. Hon stannade med oss en stund. Tindra var pigg som en lärka och ville inte sova. Då kom läkaren in i rummet…vi har tittat på ultraljudet, sa han, vi ser ett område på levern som är angripet…antingen så är det en infektion, eller så är det cancer. Jag frös, gapade bara och sa: jaha…

Jag bara lämnade mamma och Tindra där de satt i sängen…gick raka vägen ut i kylan och vrålade rakt ut på den tomma och mörka parkeringen, sen satte jag mig på huk och grät.

När jag samlat mig någorlunda gick jag tillbaka och försökte tänka klart. Det är säkert bara en infektion…hon har ju haft så mycket feber hit och dit…vi får se vad röntgen visar…osv