Vardag utan Tindra…går det??
Svaret blir: Nja…knappt. Konstigt nog så fortsätter jorden att snurra och människor omkring lever sina liv som om inget hänt…och det har det inte heller…inte i deras liv i alla fall. I mitt liv, som konstigt nog också måste gå vidare, finns Tindra med i mina tankar och i mitt hjärta dygnet runt.
Det är tre veckor sedan jag skrev. Jag finner en enorm tillfredsställelse i att rensa i trädgården, men har även insett att operationsområdet begränsar mig…man använder magmusklerna till mer än man tror, t.ex när man sågar syrénbuskar. Jag hade fruktansvärt ont efter det, och blir smärtsamt fysiskt påmind om vår vistelse i Göteborg, anledningen till att vi blev kvar så länge, den långa väntan, alla operationer och all oro…allt förgäves…och den känslan är så förbannat obeskrivligt överjävlig!!
Det snurrar många ”varför” och ”tänk om” i mitt huvud, men jag är övertygad om att läkare och kirurger har fattat de beslut som varit nödvändiga, och jag försöker finna lite tröst i att Tindra slipper ha ont och hon slipper även en väldigt lång och besvärlig återhämtning med hudtransplantationer och annat skit som hon skulle ha behövt gå igenom. Klen tröst…
Jag har även genomlidit hennes begravning, som jag trodde skulle bli den värsta av dagar, men det var det inte… Det var den tredje värsta. Den näst värsta dagen var den 5:e november, då fick vi beskedet om tumören…jag valde kista redan då. Den absolut värsta dagen var den 22:a april, tre dagar efter tjejans fyraårsdag, när jag höll om Tindra med tårarna forsande, när vi var tvungna att säga gonatt för alltid. Jag fortsätter i och för sig att säga gonatt varje kväll ändå, och när jag tittar till Freja går jag även in till Tindras rum, som vanligt, och lägger en puss på hennes kudde…
Jag längtar efter dig gumman!!!
Kramar <3
För det första vill jag verkligen beklaga sorgen och det som drabbat er familj!!!
Trillade in på den här bloggen genom en annan och kunde inte slita mig från erat fruktansvärda öde! Tårarna strömmar ner för mina kinder och jag finner egentligen inga ord… Kan inte säga att jag förstår vad du går igenom, det kan ingen om man inte själv upplevt det! Men jag lider med er och skickar över varma tankar och hoppas att vardagen så småningom blir något ljusare..
Orden räcker inte till… Jag känner för er.
Kramar om!
Vi känner inte varandra, men jag tänker på er…varje dag! Det är så hemskt vad ni går igenom, så fruktansvärt. Tänker på mina egna små och är så oerhört tacksam för att de är friska och finns här, alldeles nära, ingenting är viktigare! Tiden läker inga sår, man tvingas lära sig att leva med dom. Man lär sig att leva med smärtan, sorgen och den enorma saknaden. Det är så hårt och brutalt…
Många varma styrkekramar <3
Lider sååå med er och detta ni går igenom är något ingen förälder borde få uppleva!! Livet är sååå orättvist. Varför ska ett oskyldigt litet barn inte få leva? Dom har hela livet framför sig jö!!
Tänker på er och undrar hur Freja tar det, dom har ju alltid varit 2. Barn brukar ju ta saker och ting bättre än vi vuxna.
Skickar massa styrke kramar till er alla!!
fyyy faaaaan (ursäkta) men fyyy faaan så hemskt!!!!! usch usch usch, skickar styrka… mina tankar.. ett litet hopp .. ta hand om er..
Vad fint du skriver trots smärtan!
När jag läste sista meningen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.
Tänker på er varje dag även fast jag inte känner er. Detta hemska ni går igenom borde ingen behöva uppleva. Finns inga ord som kan trösta men jag skickar en massa styrkekramar till er.
Jag känner er inte men massor med styrka och värme från mig. Hemskaste som kan hända, har hänt. Kan inte ens föreställa mig smärtan du genom lider.
<3
Det är ju precis som du säger, livet och vardagen fortsätter. Jag tänker på Tindra varje dag men kan ju samtidigt ”glömma bort” för en stund å då känna glädje genuin lycka! Men när du skriver om Göteborg å alla resor..hopp och förtvivlan..bakslag.. Då gör det ONT!! Man är tillbaka ”där” på ett ögonblick.. =( Jag känner så mycket för er och jag hoppas att ni hittar ett sätt att leva med sorgen efter älskade finaste lilla Tindra.. För det måste ni! <3 Och vi.. Många kramar!
Tror aldrig jag fällt så många tårar som jag gjort sista tiden. Ingen borde få uppleva det du upplevt. Trots att vi inte känner varandra så finns ni i mina tankar nästan dagligen och kan bara säga till alla var rädd om varandra och ta vara på den tid vi får till låns med alla vi har runt omkring oss. Tiden läker inte såren, men sorgen blir lite lättare för var dag att leva med! Sänder så många kramar till dig och din familj……
Tänker på Er! Kramar
Tänker på er….Kram…
Jag har tittat in på din sida varje dag för att se om du orkat skriva något…och varje gång har jag gjort det lite av rädsla. Du skriver så fint och det berör verkligen! Det är så hemskt det ni går genom och jag känner så med er. Jag har inte upplevt något liknande men kan som mamma förstås ana smärtan. Mina tårar för er lilla dotter är förstås inget mot de ni fällt. Ta hand om er! Kramar från en bloggläsare.
Ja ni kämpade verkligen. Men känn inte att det var förgävels. Utan försök att landa i att ni gjorde verkligen ALLT ni kunde och det kan ni iaf. stå för. Tänk om ni inte gjort det och hon inte klarat sig. Jag tror det hade varit ganska mycket jobbigare ändå att leva vidare idag. Jag vet att det är jobbigt och du har lång tid av återhämtning rent fysiskt efter den STORA operationen. Och det är plågsamt att det inte funkade. Jag är verkligen ledsen för det. Du och din mamma är fantastiska människor som gjort detta. Du ska se att det ljusnar lite längre fram. Kram på er, dig, Freja och din mamma.
Varma styrkekramar till er alla <3
Du skriver så fint och jag tänker på er ofta. Hur mår Freja?
kramar
Älskade vän!
Det du gått igen om på mindre än ett år, är mer än vad många går igenom under ett helt liv.
Livet blir aldrig detsamma utan Tindra, för nån av oss.
Det blir annorlunda. Vissa saker bra. Andra mindre bra. En del saker blir osagda. En del saker blir bara drömmar…
Några dagar blir tyngre.
Jag finns här alla dagar. Faktiskt.
Kram.
men… vart kom den bilden ifrån?! Får göra såhär istället…
Blir så ledsen när jag läser dina ord, då är det bara för orden berör mig. Du och din familj måste istället leva igenom sorg och saknad, obeskrivligt…
Tänker ofta på er och på lilla Tindra, men även Freja som säkert saknar sin syster otroligt mycket…
Många kramar
Kramar till er alla! Ta hand om varandra! Det ni går igenom ger mej verkligen en tankeställare om att jag borde uppskatta varje andetag, varje uppkäftig kommentar, varje segdragen nattning, varje leende och varje steg mina barn tar. Inte låta en dag gå utan att jag tackar för privilegiet att få ha friska barn. Men jag tänker på er och kan förnimma smärtan även i mitt eget hjärta. Kram igen!
finner inga ord… du är så stark att jag inte ens kan kommentera nåt mer än just detta. All kärlek till dig, till er o till Tindra!
Tänker på er väldigt ofta. Jag önskar så att livet hade sett annorlunda ut för er.
Varma kramar och omtanke!
Ulrika
Skickar en värmande kram, och jag vet hur det känns när ett älskat barn dör.
Kan aldrig i hela mitt liv föreställa mig den smärta ni genomlider. Kram Katrine
Jenny, dina ord berör, tårar och klump i halsen, du skriver vackert om sorg. Har inga vettiga ord som tröstar men mina tankar är hos er ofta. <3
Jenny,du känner inte mej,och jag ”halkade” in på din sida mest av en slump – den berörde mig mycket starkt.Jag tror mig veta och förstå vad du går igenom,även om alla har sin egen individuella upplevelse av/i en stor stor outhärdlig sorg.
Jag har själv förlorat ett av mina barn,efter ett svårt hjärtfel,en operation som gick snett,som han fick lida av i 2o år,gravt utvecklingsstörd,blind samt med EP och skolios,tills han slutligen dog,vid 23 års ålder.
Varför jag kände att jag nu ville skriva detta,var egentligen att dels kände jag hur jag lider med ej i din totala saknad efter din fina lilla flicka,dels för att ge dig NÅGON form av tröst,hopp ,inför framtiden — du KOMMER att hitta ett liv igen,bli glad igen – ett annat liv,man blir aldrig densamma igen – där du kommer finna glädje,där du KAN leva,trots att du nu ibland kanske tror att du inte kommer att överleva detta.
Men,det kommer du.Och du kommer aldrig aldrig glömma din flicka,i någon fas,genom livet – hon kommer ALLTID finnas med dej,var du än är,och vad du än gör.
Genom det,kommer du ,efter hand,att finna en annan styrka och andra livsvärderingar,och leva vidare.
Många tankar och kram // Ewa
Vill bara lämna ett litet avtryck och säga att dina ord berör, sänder kramar till dig och de dina.
Jag kom in på din blogg av en slump men fastnade och kunde inte sluta läsa. Så stark du och din familj är! Ni har vart med om något som ingen borde behöva uppleva, jag hoppas verkligen att ni får det bra i framtiden även om det blir svårt att gå vidare. Lycka till och fortsätt kämpa. Styrkekramar vill även jag ge er!
Jag vill också understryka att du skriver fint och gripande. Jag har svårt att inte låta mina tårar falla när jag läser din blogg. Jag vill också att du ska veta att jag tänker på er och Tindra varje dag och önskar att jag kunde ha gjort mer, men det vet jag att jag inte kan. Om det finns något jag kan göra så tveka inte att fråga, kan jag ställa upp så gör jag det oavsett vad det gäller. STORA kramar till er!
Hittar inga vettiga ord som kan beskriva hur mycket jag lider med er, tänker på er varje dag.
Hej. Skickar kramar och styrka från Härnösand. <3
Tänker på Er, önskar Er en trevlig midsommar och sommar. Kramar
Hej Jenny!
Den 13 juni på väg emot Sundsvall i ett SAS plan då träffas vi – du o jag. (Vi känner inte varandra, men vi ”känner igen” varandra
). Jag hade min lilla familj med mig, min kärlek och mina två små underbara Oscar 3 år och Hanna 1 år.
Mina barn, min minsta som satt i mitt knä härjade med inredningen på planet och skrattade SÅ gott.
Jag vet att jag vände mig mot dig i ett leende och du säger: ”- Det finns mycket roligt att pillra på här!”. ”-Ja” sa jag och log. Och jag passar på att påpeka att jag känner igen dig. Det visade sig att vi hade en gemensam vän Linda J och att vi gått samma utbildning bland annat…
Vi talade lite efter flygresan, om er resa och lilla Tindra. Jenny, jag, har svårt att hitta orden… och kan inte föreställa mig det ni går igenom…
Vårt möte, för mig var ”viktigt/skönt” på ett sätt – det har inte gått många dagar utan att jag tänkt på dig och din lilla familj – hur det går och är och om jag kan göra något. (Finns det något så säg till!!! Verkligen, skulle vara både skönt och tacksamt om det finns något jag kan göra
.) Efter mötet om möjligt känner jag ännu mer tacksamhet och kärlek för min lilla familj. 
Jenny du är fin! Fick en sån varm känsla inombords av kärlek – svårt att beskriva, ditt lugn och din närvaro… DU.
TACK för att du orkade och ville ta dig tid!
Jag önskar dig, Er, lilla Freja det bästa – MASSOR med kärlek & KRAMAR
//Anna-Lena