Hon ligger ju för fan inte i sin säng!!!
postad den 28 juni, 2011 klockan 00:00
Det var längesen hon gjorde det…så längesen, att jag faktiskt inte ens minns hur hon såg ut eller luktade då. Jag minns faktiskt ingenting…förstår att det är kroppens och hjärnans sätt att skydda mig, men tro mig när jag säger att jag försöker minnas…
Varje kväll när jag nattat Freja går jag även in till Tindra…lägger en puss på hennes kudde och säger gonatt. Sen, innan jag lägger mig går jag alltid upp ett par gånger för att kolla till Freja, även då går jag in i Tindras rum…för att försöka minnas. Ibland, som ikväll, brister det. Hon är inte där…och jag går sönder…igen! Jag är inte ens halv utan Tindra. Hur ska det då kännas när jag till slut inser att hon faktiskt är borta för alltid? Kan jag ens andas då??
Man är så rädd att glömma också, man vill inte glömma ett enda minne för det är ju det enda man har kvar. Men det är nog som du säger, din hjärna tar bara in det den orkar med nu, när saker och ting inte är lika extremt tungt så kommer det nog tillbaka. Den enorma belastning du utsatts för både fysiskt och psykiskt gör att kroppen och hjärnan måste sätta sig på sparlåga ett tag så du ska orka. Du kommer ramla och kliva upp flera gånger om,men du kommer alltid att resa dig, det är jag säker på! Många kramar till er alla!
Det är med en stor klump i bröstet och tårarna rinnande som jag läser din blogg… Min lilla tjej fyller fyra år imorron, jag kan inte ens tänka tanken hur livet skulle vara utan henne för då kvävs jag nästan av bara tanken. Finns inga ord för det grymma du utsatts för. Fina Tindra vila i frid..♥ Varma kramar från en mamma till en annan..
:’( ♥
Kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom , man har ju ibland känt skräckens klor gripa tag om hjärtat bara man tänkt tanken att något skulle hända nåt av barnen…Ni lever mitt i det och måste kämpa er igenom varje dag….Vet att mamma beskrev allt ungefär som du beskriver dina känslor nu när lillebror min gick bort 2002….hon sov nästan inte, ville så gärna se något tecken på att han fortfarande fanns i närheten , var helt blockerad, nio månader efter drömde hon om honom , eller om han besökte henne i drömmarnas värld, han talade om att han hade det bra där han var , efter det fick hon en annan sorts ro i kroppen och det riktiga helandet av själen tog sin början då tror jag.
Det måste få ta sin tid, med plats för skratt ,gråt, längtan, saknad och ilska och tusen känslor till….och var egoistisk , tänk först och främst på din lilla familj , släpp in andra när du känner att NI behöver det…och minns Tindra för den söta krigarprinsessa hon var….;-(..
Mångar STORA KRAMAR och kärlek från mig och barnen <3
Du känns så stark när man läser om dina dagar, samtidigt som jag verkligen förstår vilken smärta och sorg det är. Att förlora sitt barn är nog det absolut värsta som kan hända, och jag kan absolut inte föreställa mig vad ni går igenom! Och även att ni minns den tiden som hon var sjuk tydligt, så kommer ni minnas den glada och positiva Tindra som kämpade emot sjukdomen så mycket hon bara kunde, hon lever kvar inom er, och inom Freja!
Tindra är en ängel som tittar ner på er, skrattar åt er, och gråter med er. Hon kommer alltid alltid att finnas med er i vad ni än gör!
Kramar
Skickar massor med styrka <3 <3 <3
Tänder ett ljus för er ikväll.
hon är med dig, i varje steg du tar, i varje andetag. hon finns alltid där. där hon är – är bara en blinkning bort. för henne är det knappt en sekund… jag tänker på er så mycket och sänder ljus och kärlek. det är fruktansvärt för dig nu. helt jävla överjävligt. du är stark. men du behöver inte vara det. men du är det. tindra och freja har en fantastisk mamma. och ett ögonblick och ni alla ses igen…. håll ut .. många kramar
Inte riktigt samma sak men när jag miste min pappa, all min kärlek och trygghet mindes jag inte heller hur han sett ut och hur hans kramar kändes. Så plötsligt en dag så fanns hans ansikte på näthinnan. Vidrigt jobbigt men också då någon form av bearbetning kunde börja. Kroppen vet när det är dags och man är i skick för att börja den lång resan ett sorgearbete är
Klart är att tiden läker inte alla sår men det kan kännas bättre längre fram
Kanske skulle tillägga att jag var tolv är då
Kan nästan inte andas när jag läser…Måtte änglarna vara med Er på Er resa!! kraaaaam
Det gör så ont att läsa det du skriver! Kan för hela mitt liv inte förstå vad du går igenom.. JAG saknar henne och tänker på henne- OFTA! Försöker oxå att minnas men lyckas inte alltid så bra. Det gör ont i min kropp när jag tänker på allt som har hänt och hur allt faktiskt slutade?!! Kan fortfarande inte fatta att det slutade med det värsta tänkbara.. Å då tänker jag på DIG. Du som är mamma till Tindra.. Gör det ont för mig så kan jag bara ana hur det känns för dig..När jag får ont i magen, är det då det känns som att du går sönder inombords? Tur att du bara kan ta en dag i taget, KÄMPA PÅ fina Jenny!
Tankarna är ofta hos er! Blir så otroligt berörd…..Varm kram Jenny Jansson
Sänder en stor styrkekram till er<3
Hon är alltid med dig, kram
Rinner en tår och finner inga ord… men skickar en stor kram till dig och din familj
Nä det måste vara helt obegripligt att ta in! Precis som att det skulle vara tillfälligt. En stor kram till dig! Ingen ska behöva gå igenom det du går igenom.
Jag säger samma sak som någon annan som kommenterat..
Jag kan knappt andas när jag läser..
Det är inte rätt, man ska inte behöva gå igenom det ni går igenom.
Stor kram
Åh vad jag förstår vad du går igenom, jag går igenom samma sak,,,,Många styrkekramar….
Tittar in och läser om
Mitt hjärta brister
Hjärtat går i bitar när jag läser din text. Har nog läst om den 30 gånger nu… det går liksom inte in. Din reaktion är naturligtvis helt normal o jag förstår att du försöker minnas. du kommer att minnas hela hennes väsen när sorgen ter sig annorlunda än idag, var så säker. Önskar så att allt slutat annorlunda, kram
Jag blir så otroligt ledsen för er skull=((kan inte ens tänka mig in i er situation.